min kamp

Det finns ingen väg tillbaks. Eller? Jo visst finns det, men för mig är de alla igenmurade för det enda stället jag skall till är framför mig. Jag vill inte titta tillbaks för det gör mig ledsen, jag vill inte ens se nuet för det gör mig besviken. Jag skulle inte vara såhär ju? Efter att jag var inlagd skulle jag ju vara frisk? Nu är det snart ett helt årsen jag blev utskriven från slutenvården, det känns som om det vore igår. Alla lovade förbättring... Visst kom den - men inte i den utsträckningen som jag hoppats på. Inte heller motivationen är på topp varje dag.

Vart är jag? Vart skall jag? Hur skall allt bli?

Just nu vet jag bara att känslorna jag har för en kille just nu är bättre än alla antidepressiva tabletter som finns.

Jag har en pirrande känsla i magen, en sån där känsla man får när man är glad, förväntansfull och upprymd! Vet inte när jag kände såhär senast, men det för med sig en energikick och jag känner mig piggare och mycket gladare än annars. Orsaken är en kille - killen med stort K, han som har det. Egentligen är det löjligt, jag känner knappt killen och vi har absolut inte pratat mycket - men han får fjärilarna i magen att flyga och kinderna att rodna. När jag var som sjukast fanns det absolut inte plats för det i mitt huvud. Trodde inte jag kommit så långt att det fanns plats för känslor för en annan person ännu - men tydligen gör det det!

Han är inte en sån kille som alla tjejer skulle vända sig om på stan och kolla efter men han är så oerhört söt och utstrålar ett lugn, massor av glädje och jag är fast. Det roliga är att jag nästan blir generad av att se honom eftersom det känns som om han kan se allt jag tänker om honom. Men det är svårt. Hur får man bättre kontakt med någon bara sådär? Vi har tre kurser ihop vilket betyder att vi spenderar över fem timmar i samma klassrum per vecka. Jag är inte blyg, pratar i stort sett med alla men med just honom blir det stopp trots att det är till honom jag vill säga allt i hela världen.

amour d'amour d'amour

Chock!?!?!
Personen jag anser vara min bästa vän skickade ett sms (!!!) och berättade att hon just kommit hem från en operation och opererat in silikonbröst, what?! Varför har du inte sagt nåt? Jag fattar ingenting.

Du är inte personen jag alltid trott, senaste tiden har mitt förtroende för dig sviktat rejält...

En ny blogg är skapad, en gammal bloggerska är tillbaks. Min förra blogg finns kvar men där skriver jag inte längre, jag hoppas kunna vara med anonym här än på den förra - vilken också var menad att vara just anonym.

Mitt liv är inte problemfritt, jag lever med depression och anorexi. Förra året var jag inlagd flera månader på slutenvård mot min anorexi men jag blev inte frisk av det. En friskare vikt fick jag, men psyket är illa däran ännu. Jag har haft uppehåll i skolan eftersom jag varit sjukskriven men nu får jag sista året på gymnasiet och har en hel del kvar från föregående år också. Jag kämpar på.

Jag vet inte om jag kommer skriva så mycket här, eller om någon ens kommer att läsa - men det är skönt att ha något ställe att kunna skriva på, jag har liksom vant mig vid det efter månader och år av bloggande.

Nu skall jag och hunden ut och springa. Ciao.